SAMHÄLLSPROBLEM I EUROPA

Betoningen ligger på Europeiska unionen
p.g.a. dess dominanerande roll i Europa

Tryggare tillvaro i samhället ger friskare och gladare människor vilket aldrig kan uppnås om egoismen får ett alltför fritt spelrum vilket är fallet idag med en tendens att ständigt öka i styrka och volym.

Det finns inget perfekt samhälle men det får inte vara en ursäkt för att inte göra nödvändiga ändringar. Fyrkantighet och apati som nu genomsyrar demokratierna kan på längre sikt driva fram krafter som ingen egentligen vill ta i ens med en tång.

Utan extensiell trygghet så som mat samt tak över huvudet är inga andra värderingar mer värda. Just den här grundtryggheten håller på att urholkas idag på grund av brist på empati rent almännt bl.a. i Europa och synnerhet inom EU där sånt borde räknas som skamfläck.

Den "förträffliga" fria marknaden har nu lett till att bankerna med sina skulder är egentligen betydligt fattigare än en genomsnittlig person trots alla deras konsulter och jurister som dessa har till sitt förfogande. Att dessa kallas allt oftare för blodsugare är väl ingen överdrift i alla fall inte i mina ögon.

Tänk att dessa banker skall ge oss vanliga människor råd om hur vi skall sköta vår ekonomi trots att det är våra pengar som håller dessa vid konstgjord liv då dom har räddats med statliga subvensioner vid flera tillfällen från en annars säker konkurs.

Trots allt så skall kostnaderna för alla dessa galenskaper inte delas solidariskt utan det är dom som är svagast som skall ta smällen som vanligt. Eftersom detta är en global kris så finns det gått om material för allt från populism till allvarliga maktbalansförskjutningar vars utgång ingen kan föreställa utom dom "eviga" optimisterna med sitt vanliga "marknaden fixar allt".

Ja, "marknaden" försöker nu fixa allt med socialistiska metoder som kallas för subvensioner och som ofta utpekas som roten till det onda. Just en "fin" marknad.

Mot avgrunden med stormsteg

Dagens samhälle är ett enda stort stressmoment där dom flesta tycks vara på väg nånstans dit dom ändå aldrig kan komma. En slags evigt jagande efter sin egen skugga.

Det värsta är att dom försöker tvinga på andra sin eviga maraton utan slut. Hjärntvättade av medier, reklam och dylikt glömmer dom att dom är människor och inte maskiner.

Intutade med statustänkande, dugande samt sin egen fåfänga och andra andefattiga ideal märker dom inte att dom är på väg till avgrunden (skiljsmässa, utbrändhet, sjukdommar, självförebråelser, känsla av otillräcklighet, mm).

Under dessa förhållande kommer solidaritet och medkänsla i rent praktisk bemärkelse på sista plats om ens det. En människa fylld med felaktiga ideal kan ju knappast hjälpa andra, ja inte ens med dom godaste avsikter, snarare förstöra för andra, medvetet eller omedvetet.